THO:2017:4

AVGÖRANDETS CENTRALA INNEHÅLL

Fråga om tillämpningen av 67 § i faderskapslagen (11/2015) i ett arvsärende som hade anhängiggjorts före lagens ikraftträdande och om barnets arvsrätt då faderskapet fastställts efter arvlåtarens död med stöd av tidigare lagstiftning.

Kysymys isyyslain (11/2015) 67 §:n soveltamisesta perintöasiassa, joka oli tullut vireille ennen lain voimaantuloa, sekä lapsen perintöoikeudesta tilanteessa, jossa isyys oli vahvistettu perittävän kuoleman jälkeen aiemman lainsäädännön nojalla.

ÅLANDS TINGSRÄTTS DOM 17.3.2016

Kärande

Svarande

H, rättsinneh. ef. C

B, rättsinneh. ef. C

Ärende

Arvsärende,testamentsärende

Anhängiggjort

20.5.2014

A:s yrkanden, grunder och utsaga

Käranden A yrkar att tingsrätten upphäver och undanröjer det avvittrings- och arvskiftesinstrument svarandena har gjort 13.11.2007 samt att tingsrätten fastställer att hon har rätt till arv efter fadern C, som avled 29.4.2007.

Käranden ansöker om att VH Ulf Andersson ska utses till boutrednings- och skiftesman i dödsboet efter C, avliden 29.4.2007.

Om de andra yrkandena förkastas, yrkar käranden att svaranden B åläggs att till käranden utge hälften av den egendom han innehar till ett belopp om 100.000 euro jämte laga ränta enligt 4 § 1 mom. räntelagen från anhängiggörandet av talan.

Vidare yrkar A att svarandena åläggs solidariskt ersätta hennes rättegångskostnader jämte dröjsmålsränta enligt räntelagen 4 § 1 mom. räknat från det en månad förflutit från avgörandet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Grunder

Åbo hovrätt har 13.2.2013 fastställt Ålands tingsrätts dom 21.5.2012 varmed domstolen fastställt att C, född 14.10.1945, är far till A, född 22.3.1968. Hovrättens dom har vunnit laga kraft. Käranden A har rätt till arv efter sin far. C blev redan vid kärandens födelse av domstol ålagd underhållsskyldighet för henne, utgående från blodprov. Alla inblandade parter har vetat att käranden var dotter till C. Svarandena var vid C:s dödsfall medvetna om att käranden utgick från att hon skulle önskat ta del av bouppteckningen och förväntat sig kallas till den. God man, VH Roger Eriksson upplyste käranden om att hon inte skulle kallas. Svarandena var således redan vid bouppteckningen i ond tro, eftersom käranden fram till dess betraktats av alla parter som C:s dotter. En återgång av avvittrings-och arvsskiftet skulle inte kränka svarandenas berättigade förväntningar, det skulle vara oskäligt med hänsyn till lika behandling av syskon, om barnen inte skulle behandlas lika. Det skulle vara synnerligen oskäligt med hänsyn till kärandens ställning inom familjen att hon inte skulle ha rätt att få sin rättmätiga del av arvet.

Svarandena har förrättat avvittring och arvskifte 13.11.2007 och därigenom fördelat egendomen.

Käranden väckte talan i faderskapsmålet redan 28.4.2008. Vid denna tidpunkt var det inte aktuellt med någon revidering av faderskapslagstiftningen. Faderskapet har fastställts enligt då gällande lagstiftning och någon ny, retroaktiv lagstiftning kan inte beröra käranden. En sådan lagstiftning skulle inte vara förenlig med grundlagen och även strida mot Europarådets människorättskonvention, numera Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Käranden hänvisar till fyra avgöranden från Europadomstolen (Marckx mot Belgien 13.6.1979, Vermeire mot Belgien 29.11.1991 8214-C9, Inze mot Österrike 28.10.1987 (126), Camp och Bourimi mot Nederländerna 3.10.2000). Eftersom europakonventionen utgör finländsk rättsordning, kan riksdagen inte retroaktivt ändra gällande rättsordning, vilket medför att då faderskapet är fastställt, ska käranden ha rätt till arv efter sin far. Allt annat skulle vara synnerligen oskäligt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Svaromål och grunder

Svaranden H har inte inkommit med svaromål.

Svaranden B bestrider att det skulle finnas grund för att upphäva och undanröja avvittrings- och arvskiftesinstrumentet efter C, att käranden skulle ha arvsrätt efter C, att det skulle föreligga grund för att utse boutrednings- och skiftesman i dödsboet efter C, eller att grund skulle finnas för förordnade av kvarstad.

Svaranden B yrkar att käranden åläggs att stå för hans rättegångskostnader jämte laga dröjsmålsränta enligt 4 § räntelagen räknat från en månad från tingsrättens avgörande.

Grunder

Svaranden B framför att det är oklart om arvsrätt följer av faderskap som fastställs för personer födda före den nu gällande faderskapslagen (700/95) trädde i kraft och efter arvlåtarens död, ett fastställande som skett i strid med lagen om införande av lagen om faderskap. Samtliga yrkanden bestrids således.

Svaranden B hänvisar till den nya faderskapslagens 67 §, enligt vilken käranden inte har någon arvsrätt, eftersom arvlåtaren C avlidit 25.4.2007 och således före 31.1.2012. Ett barn fött utom äktenskapet före 1.10.1976 har enligt huvudregeln i den nya faderskapslagen 67 § 1 mom. inte, på grundval av faderskap som fastställts av domstolen, arvsrätt efter en arvlåtare på faderns sida, om arvlåtaren har avlidit före 31.1.2012. Käranden har därmed ingen arvsrätt eftersom arvlåtaren avlidit före 31.1.2012. Att käranden inte erhåller arvsrätt kan inte heller anses oskäligt enligt vad som anges i 67 § faderskapslagen, då det inte föreligger någon olik behandling av syskon födda utom äktenskap. Stadgandet är inte avsett att bedöma situationen mellan syskon inom äktenskap med syskon födda utom äktenskap. Det föreligger inte heller några andra av käranden oberoende särskilt vägande skäl, som skulle motivera att A har arvsrätt i strid med huvudregeln i 67 §.
Det har inte preciserats på vilka grunder avvittringen och arvskiftet skulle upphävas och undanröjas. Avittringen och arvskiftet uppfyller de krav som gällde år 2007 och de uppfyller fortsättningsvis lagens krav såväl materiellt som formellt. Det har inte framkommit nya skulder eller ny egendom i dödsboet, som skulle motivera en återgång av redan verkställt skifte enligt ÄB 21 kap. Huruvida rätt till omskifte föreligger enligt ÄB 23a kap., vilket träder i kraft 1.1.2016, är beroende av om käranden anses ha arvsrätt enligt 67 §.

B har inget att anföra mot att Ulf Andersson skulle utses till uppdraget men utseendet ska ske endast om käranden anses ha arvsrätt och uppdraget ska ske i enlighet med ÄB 23a kap. om omskifte.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

AVGÖRANDE

Motivering

A, född 1968, har berättat hur hon haft en så gott som "normal" relation till sin far, C. Kontakter fanns både under hennes barndom och såsom vuxen, fadern var delaktig i hennes bröllop på ett framträdande sätt, han var delaktig i hennes barns kalas, dop och de hade ofta träffats på olika släktträffar genom åren, särskilt hos kärandens farmor och farbror E. Umgänget påverkades visserligen av att de inte bodde i samma hushåll och tidvis bodde fadern i Sverige. Umgänget var inte schemalagt och t.ex. helgdagsfirande skedde inte varannan gång hos fadern. A övernattade som barn hos fadern och de övriga släktingarna från faderns sida. Fadern intresserade sig för hennes skolgång och hjälpte hennes även en gång då hon var i penningknipa.

A hade även omedelbart fått besked av faderns dåvarande fru, H, om faderns sjukdomsattack och då han kort senare avlidit. A hade blivit överraskad av beskedet efter faderns frånfälle, då hon nekats tillträde till bouppteckningen, eftersom faderskapet påstods inte vara fastställt. A hade uppfattat att faderskapet varit fastställt redan i och med att underhållsskyldigheten fastställts av rådstuvurätten år 1969, vilket hon även fått bekräftat i tonåren då hon första gången bekantat sig med sitt ämbetsbetyg som intygade att C var hennes far.

A:s berättelse om att hon varit som en dotter för C stöds av jubilarartiklar, nekrolog och dödsannons som gällt fadern, hon har nämnts jämte familj i alla dessa, vid sidan av C:s sons B:s familj . A hade även hjälpt änkan H med de praktiska frågorna kring begravningen.

Bouppteckning har upprättats 24.8.2007 samt avvittring och arvskifte 13.11.2007.

Vittnena E, bror till C, och F, syster till C, har bekräftat det A berättat om hennes förhållande till fadern och att hon uppfattats av alla i släkten som hans barn och deltagit på släktkalasen. Umgänget hade varit "normalt" enligt den tidens mått mätt.

B har berättat att han känt till att A var hans syster, men att han först i 6-7-års åldern hade hört om henne och träffat henne för första gången hos farmodern. Umgänget mellan A och fadern C var enligt B betydligt mer sporadiskt än A framfört och att fadern ibland drog sig för träffarna med henne. D hade varit pådrivande i familjen att familjen, inklusive C, skulle träffa A. C hade inte haft så bra relation med sina syskon, särskilt inte systern F. Fadern hade med D besökt en jurist och fått råd om kvarlåtenskapsfrågor och det hade inte funnits några oklarheter om att inte B skulle ärva sin far till fullo. Det hade han även uttalat sig om till B före sjukdomsattacken. Fadern lär även ska ha haft ytterligare ett annat utomäktenskapligt barn.

Vittnet D, fd fru till C och mor till B, har berättat att hon träffat C år 1976 och fått veta att han betalade underhåll för två flickor som han var far till. C hade varit lite motvillig till att ha kontakt med sin dotter och då de bodde i Sverige fram till 1983 hade han ingen kontakt med henne. Vittnet hade även bra kontakt med C efter han gift om sig med H och hon kände till att H även passat A:s barn, eftersom de bott nära varandra. Vittnet har även haft god kontakt med C:s tidigare sambo, G, som har utnyttjanderätt till en stuga som tillfallit D efter skilsmässan med C. C hade känt till att domen om underhållsskyldigheten inte innebar automatiskt att dottern skulle få arvsrätt. I övrigt var C inte den som tänkte på arvsfrågor överhuvudtaget.

Vittnet G, var sambo till C åren 1971-1974 och hade även en bra kontakt till honom och hans familj därefter. Hon hade känt till att C betalade underhåll för ett oäkta barn. C hade varit upprörd över den rättsprocess där underhållet fastställdes, eftersom hans syster hade vittnat mot honom. C hade vid en jul varit motvillig att ge dottern en julklapp men vittnet hade övertalat honom. I övrigt hade han inte umgåtts med dottern under vittnets och C:s sällskapande, eller nämnt henne. Vittnet G har nyttjanderätt till en sommarstuga på Åland som D äger, men anser inte att hon står i något beroendeförhållande till D eller B.

Tillämpliga bestämmelser

Tingsrätten har att ta ställning till huruvida arvsrätt ska följa då faderskapet har fastställts av domstol såsom i detta fall.

Faderskapslagen, som trätt ikraft 1.1.2016, 67 § 1 mom. om barnets arvsrätt i vissa fall lyder enligt följande:

Ett barn som fötts utom äktenskapet före den 1 oktober 1976 har inte på grundval av faderskap som fastställts i domstol arvsrätt efter en arvlåtare på faderns sida om arvlåtaren har avlidit före den 31 januari 2012. Trots den första meningen i detta moment har barnet dock rätt till arv om arvlåtarens egendom med stöd av 5 kap. 1 § i ärvdabalken (40/1965) har tillfallit staten eller om förlusten av arvsrätten ska betraktas som oskälig med hänsyn till likabehandling av syskon som fötts utom äktenskapet eller till något annat motsvarande, av käranden oberoende särskilt vägande skäl. En sådan rätt till arv ska göras gällande senast inom den tid som föreskrivs i 16 kap. 1 § i ärvdabalken.

Om ett barn konstateras ha arvsrätt har denne rätt att yrka omskifte enligt 23 a kap. 1 § ärvdabalken om hans eller hennes rätt till arv inte har preskriberats.

Ostridigt är att A är född före den 1 oktober 1976 och C avlidit före den 31 januari 2012, vilket enligt huvudregeln i första meningen inte ger A arvsrätt efter en arvlåtare på faderns sida, då faderskapets fastställts i domstol. Regelns undantag framgår av andra meningen d.v.s. om förlusten av arvsrätten ska betraktas som oskälig med hänsyn till likabehandling av syskon som fötts utom äktenskapet eller till något annat motsvarande, av käranden oberoende särskilt vägande skäl, ska barnet ändå ha rätt till arv.

Kärandens invändning om att retroaktiv lagstiftning i sig är grundlagsstridig omfattas inte. Den nya faderskapslagen har genomgått granskning av både lagutskottet (LaUB 16/2014) och grundlagsutskottet (GrUU 46/2014) och lagens retroaktiva verkan har inte ansetts grundlagsstridig. Däremot har 67 § ändrat från det regeringens först föreslagit (RP 91/2014). Alla instanser har varit ense om att den gamla faderskapslagen kritiserats av europeiska människorättsdomstolen och man har varit mån om att ändringarna inte skulle leda till nya prickanden. Lagändringen har även påtalats av högsta domstolen i ärende HD 2012:11, där tidsfristen lämnas otillämpad såsom grundlagsstridig. Lagändringen har innefattat bl.a. att barnets talerätt i ett faderskapsmål inte fick begränsas i tid, så att den talerätt, som enligt tidigare lagen skulle ha varit preskriberad, återinfördes, varför man ansett sig tvungen att begränsa arvsrätten, som en följd av fastställande av faderskap.

Vad har då varit lagstiftarens avsikt att ska vägas in då man avgör huruvida undantaget ska tillämpas?

Grundlagsutskottet framförde att människorättsdomstolen inte sina avgöranden hade yttrat sig särskilt om vilka rättsverkningar faderskapets fastställande borde ha, såsom t.ex. barnets arvsrätt. Av Europadomstolens praxis (med hänvisning till fallen Brauer och Fabris) kan man enligt utskottets uppfattning åtminstone dra den slutsatsen att det inte längre finns godtagbara skäl för att behandla utomäktenskapliga och inomäktenskapliga barn på olika sätt när det gäller arvsrätten. Men inom ramen för sin prövningsrätt kan lagstiftaren ändå begränsa denna rätt när det gäller retroaktiva verkningar i syfte att skydda rättstryggheten och berättigade förväntningar under förutsättning att åtgärderna följer proportionalitetsprincipen.

Argumenten vilka handlar om att förhindra att arvskiften som förrättats innan lagen träder i kraft återgår, kan anses godtagbara. Men de väger inte lika tunga som kravet på att barn födda utom äktenskapet under en viss tid inte får diskrimineras. Utskottet fäster här avseende inte bara vid diskrimineringsförbudet utan också vid att den föreslagna regleringen i enskilda fall kan leda till slumpmässig särbehandling av syskon födda utanför äktenskapet uteslutande på grundval av födelsedatum. Utskottet betonar att likabehandling innebär att likalydande bestämmelser och tolkningar måste tillämpas på vardera gruppen; barn födda utom äktenskapet före den 1 oktober 1976 och barn födda utom äktenskapet efter den nämnda tidpunkten, när det gäller de arvsrättsliga konsekvenserna av ett fastställt faderskap. Grundlagsutskottet anser emellertid att lagstiftaren inom ramen för sin prövningsrätt kan begränsa lagstiftningens retroaktiva konsekvenser för att trygga egendomsskyddet för arvingarna och det därtill anknutna skyddet för berättigade förväntningar samt den allmänna rättstryggheten. Lagutskottet ansåg att begränsningen av lagstiftningens retroaktiva konsekvenser för att trygga egendomsskyddet för arvingarna och det därtill anknutna skyddet för berättigade förväntningar samt den allmänna rättstryggheten är motiverad.

Slutsatser

Förlust av arvsrätten ska inte i detta fall granskas ur synvinkeln att den skulle betraktas som oskälig med hänsyn till likabehandling av syskon som fötts utom äktenskapet. Visserligen har det framkommit att även ett annat utomäktenskapligt syskon skulle finnas till käranden, men någon oskälighet till denna del har inte visats.

Finns det något annat "motsvarande, av käranden oberoende särskilt vägande skäl" i detta fall som skulle leda till att förlusten av arvsrätten vore oskälig? Lagstiftarens avsikt framkommer inte helt tydligt men av utskottens utlåtanden framgår att begränsningar av rätten är godtagbara om de har i syfte att skydda rättstryggheten och berättigade förväntningar och egendomsskyddet hos arvingarna.

Tingsrätten anser att käranden A visat att hon och fadern haft vad som kunde karaktäriseras som ett "normalt" far-dotter förhållande, med beaktande av den tidens uppfattningar och förväntningar samt det faktum att de bott i olika hushåll och t.o.m. i olika länder under vissa perioder. Hur C själv sett på saken är svårt att utreda i efterhand, men han har uppgett A som sin dotter i tidningsintervjuer inför sin bemärkelsedag och uppträtt som brudens far på hennes bröllop. Därtill har hela släkten varit måna om och sett A som en del av familjen. Ingen i familjen har agerat som om faderskapet inte skulle ha varit fastställt, fastän det juridiskt inte varit det förrän långt senare, efter att C avlidit. A har motiverat varit i den tron att fastställandet av underhållsskyldigheten inneburit samtidigt att faderskapet fastställts, med beaktande av församlingens ämbetsbetyg som haft denna anteckning. Således har problematiken först väckts vid bouppteckningen och faderskapstalan har väckts därefter.

Arvsfrågor har inte diskuterats inom familjen och C verkar ha varit minst intresserad av dylika frågor enligt vittnena som hörts. Det B framfört om att fadern skulle ha tagit upp arvsfrågor med honom, emotsägs å ena sidan av alla andra vittnesmål, men å andra sidan har just B varit den som han logiskt skulle ha tagit upp frågan med. C har inte gjort några aktiva kvarlåtenskapsåtgärder vad gäller dottern, varken för eller emot.

De övriga arvingarna till C kan inte hävda att inte de skulle ha känt till A såsom C:s dotter och haft berättigade förväntningar på att hon inte skulle få ta del av arvet.

Tingsrätten anser att dessa faktorer sammantaget kan anses uppfylla kraven på motsvarande, av A oberoende särskilt vägande skäl. Säledes upphäver och undanröjer tingsrätten det avvittrings- och arvskiftesinstrument svarandena har gjort 13.11.2007 efter C och fastställer att A har arvsrätt efter sin far. Hon har rätt att yrka att den avvittring och arvskifte som förättats 13.11.2007 ska omskiftas enligt 23a kap. 1 § ärvdabalken. VH Ulf Andersson utses till boutrednings- och skiftesman i dödsboet efter C enligt 9 §.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Domslut

Tingsrätten upphäver och undanröjer det avvittrings- och arvskiftesinstrument svarandena har gjort 13.11.2007 efter C och fastställer att A har arvsrätt efter sin far. VH Ulf Andersson utses till boutrednings- och skiftesman.

Svarandena B och H åläggs solidariskt ersätta A:s rättegångskostnader 7.068 euro jämte dröjsmålsränta enligt räntelagen 4 § 1 mom. räknat från det en månad förflutit från avgörandet.

Lagrum

Ovan i domskälen angivna.

Ärendet har avgjorts av:

Tingsdomare Pia Jacobsson

ÅBO HOVRÄTTS DOM 28.2.2017

Överklagat avgörande

Ålands tingsrätt 17.3.2016 nr 318

(bilaga)

Ärende

Arvsärende

Ändringssökande

Motpart

Yrkanden i hovrätten

Besvär

B har yrkat att tingsrättens dom upphävs och A:s käromål förkastas samt att hon åläggs att ersätta hans rättegångskostnader i ärendet med ränta.

Enligt huvudregeln i 67 § i faderskapslagen saknar A arvsrätt. C:s och hans släktingars kännedom om A, A:s uppfattning att faderskapet varit fastställt och att det varit fråga om en enligt den tidens mått mätt normal relation utgör inte av A oberoende särskilt vägande skäl till att förlusten av arvsrätten ska betraktas som oskälig. C:s avsikt har varit att sonen B ensam skulle ärva honom och han har berättigat varit i den tron att så skulle ske enligt gällande lagstiftning utan några åtgärder från hans sida.

Bemötande

A har yrkat att besvären förkastas och att B åläggs att ersätta hennes rättegångskostnader i hovrätten med ränta.

A:s käromål bör bedömas utgående från den lagstiftning som gällde då faderskapstalan väcktes 28.4.2008. Eftersom faderskapet sedermera fastställts ska A anses vara delägare i dödsboet efter C. Hon kan inte förlora sin arvsrätt på grund av att lagstiftningen har ändrats med retroaktiv verkan efter att talan anhängiggjorts.

Även detta arvsärende har blivit anhängigt före den nya lagstiftningen trätt i kraft. Enligt Europadomstolens praxis får utomäktenskapliga barn inte behandlas sämre än barn som fötts inom äktenskapet. Även om den nya faderskapslagen ska tillämpas ska förlusten av arvsrätten betraktas som oskälig på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Hovrättens avgörande

Handläggningsavgörande

B har yrkat att hovrätten håller huvudförhandling i ärendet, eftersom avgörandet till stora delar baserar sig på det som parter och vittnen anfört. Även A har i sitt bemötande ansett att huvudförhandling bör hållas.

Enligt 26 kapitlet 14 § i rättegångsbalken ska hovrätten hålla huvudförhandling bland annat när en part i ett tvistemål kräver det. Huvudförhandling behöver dock inte hållas, om muntlig bevisning inte behöver tas emot på grund av att det inte kan finnas något rimligt tvivel om att tingsrätten bedömt bevisningen på riktigt sätt och om det också i övrigt är klart onödigt att hålla huvudförhandling.

Hovrätten konstaterar att frågan om tillämplig lagstiftning och huruvida de begränsningar av arvsrätten i vissa fall som ingår i den nuvarande faderskapslagen ska tillämpas i det här fallet kan avgöras utifrån en juridisk bedömning på basis av de ostridiga omständigheterna och det skriftliga rättegångsmaterialet och förutsätter inte muntlig bevisning.

Med beaktande av motiveringarna i huvudsaken behövs det inte heller vad gäller frågan om A:s arvsrätt tas emot muntlig bevisning. Det har inte framförts något annat skäl till att det bör hållas huvudförhandling än att avgörandet har baserat sig på den muntliga bevisningen. Parterna har inte ifrågasatt innehållet av eller det sätt på vilket tingsrätten uppfattat och nedtecknat den muntliga bevisningen. Parterna har kunnat föra fram sina juridiska argument i den skriftliga förberedelsen.

Med beaktande av ovan framförda omständigheter behöver muntlig bevisning inte tas emot och det är också i övrigt klart onödigt att hålla huvudförhandling i hovrätten. Yrkandet på huvudförhandling förkastas med stöd av 26 kapitlet 14 § 2 momentet i rättegångsbalken.

Avgörande i huvudsaken

Tillämplig lagstiftning

Tingsrätten har då den avgjort ärendet tillämpat 67 § om barnets arvsrätt i vissa fall i den nuvarande faderskapslagen (13.1.2015/11). Lagen tillämpas enligt dess 1 § på konstaterande och fastställande av faderskap samt på upphävande av faderskap och trädde enligt ikraftträdelsebestämmelsen i 61 § i kraft den 1 januari 2016. Föremålet för hovrättens prövning är A:s arvstalan, som har anhängiggjorts 20.5.2014 och sålunda före den nya faderskapslagen trädde i kraft. Frågan gäller huruvida ifrågavarande bestämmelse om barnets arvsrätt i vissa fall ska tillämpas i detta ärende.

Vår rättsordning förhåller sig i allmänhet restriktivt till retroaktiv lagstiftning. Detta grundar sig på kraven på rättvisa, rättssäkerhet och förutsägbarhet. Särskilt negativt förhåller man sig till att en lagförändring skulle påverka en redan anhängig rättegång. Att tillämpa en bestämmelse som trätt i kraft efter att talan väcktes skulle innebära ett exceptionellt undantag från vedertagna rättsprinciper. För att detta ska vara möjligt krävs det enligt hovrättens uppfattning en uttrycklig bestämmelse som tillåter ett dylikt förfarande.

Det är uppenbart att den nya faderskapslagen har haft vissa retroaktiva verkningar i och med att rätten att väcka en faderskapstalan återinförts retroaktivt för barn födda före 1.10.1976. Av detta följer emellertid inte att bestämmelsen i 67 §, vars syfte är att begränsa arvsrätten i de fall där talerätten återinförts retroaktivt, ska tillämpas i ett redan anhängiggjort arvsärende, där faderskapet fastställts med stöd av tidigare bestämmelser, såvida det inte uttryckligen framgår av lagens ikraftträdelsebestämmelser.

Faderskapslagens ikraftträdelsebestämmelser finns i dess 10 kapitel. Hovrätten konstaterar att tillämpningen av 67 § i ett redan anhängigt arvsärende inte får stöd av ikraftträdelsebestämmelserna. Inte heller förarbetena till 67 § stöder en dylik tillämpning av bestämmelsen. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande konstaterat att det inte är förenligt med principen om likabehandling att barn födda före 1.10.1976 särbehandlas vad gäller arvsrätten, men att en förkortning av den normala preskriptionstid på 10 år för att göra sin rätt gällande kan anses godtagbar (GrUU 46/2014 rd. s. 9). Även detta utlåtande, som ligger till grund för den utformning av bestämmelsen som lagutskottet föreslog, talar emot att det skulle finnas grund för att retroaktivt tillämpa 67 § i ett ärende där arvingen redan har gjort sin arvsrätt gällande, och därmed avbrutit preskriptionstiden, innan bestämmelsen trätt i kraft.

Med anledning av det ovan anförda ska på den nu aktuella talan tillämpas de bestämmelser som gällde då arvstalan väcktes 20.5.2014.

A:s arvsrätt efter C

I det följande har hovrätten att ta ställning till den arvsrättsliga ställningen för ett barn då faderskapet har fastställts efter arvlåtarens död med stöd av den gamla faderskapslagen (700/1975) genom att åsidosätta övergångsbestämmelserna med stöd av 106 § i grundlagen samt huruvida det föreligger grund för att fastställandet av faderskapet även i detta fall medför de arvsrättsliga rättigheter som normalt följer med detta rättsförhållande.

Problematiken med de arvsrättsliga konsekvenserna har lyfts fram i prejudikatet HD:2012:11. Majoriteten av ledamöterna ansåg att rättsverkan av fastställandet av faderskap inte kan begränsas i samband med att en talan om fastställande av faderskap godkänns, utan denna fråga ska vid behov avgöras skilt. Att begränsa rättsverkan i det aktuella fallet var inte heller motiverat med beaktande av faderskapslagens uttryckliga syfte att förverkliga barns rättsliga jämlikhet samt den i 6 § i Finlands grundlag tryggade jämlikhetsprincipen (HD:2012:11 punkt 32).

De skiljaktiga ledamöterna argumenterade kring problematiken med att åsidosättandet av övergångsbestämmelserna motiveras med skyddet av privatlivet, från vilket kan härledas en persons rätt att utreda sitt ursprung och sin fars identitet, men till vilket inte ansetts höra rätten till arv. Det var emellertid bara en skiljaktig ledamot som var av åsikten att det är möjligt att fastställa ett faderskap utan att detta också skulle innebära arvsrätt.

Med anledning av de skiljaktiga ledamöternas argumentering i ovan nämnda HD-fall har Urpo Kangas (Osituksen ja perinnönjaon perääntyminen muusta syystä kuin perittävän tai pesän velkojen maksamista varten, Defensor Legis 3/2013 s. 291-311) gjort tolkningen att högsta domstolen eventuellt inte skulle ge ett faderskap som fastställts efter arvlåtarens död någon arvsrättslig betydelse. Enligt Kangas själv följer dock arvsrätt även i dessa situationer direkt med stöd av 1 kapitlet 1 § i ärvdabalken.

I senare rättslitteratur (Helin, Markku: Isyyslaki, 2016, avsnitt 10.2.) har det ansetts klart att ett barn kan ärva sin far också i fall då faderskapet fastställts först efter arvlåtarens död, förutsatt att de allmänna förutsättningarna för arvsrätt föreligger. Arvsrätten begränsas enbart av preskriptionstiden på 10 år.

Även i förarbetena till den nuvarande faderskapslagen har bedömningen av det rådande rättsläget varit att ett fastställt faderskap berättigar till arv, även om faderskapet fastställts först efter arvlåtarens död. (RP 91/2014 rd s. 71, GrUU 46/2014 rd s. 2 och 7)

Hovrätten konstaterar på basis av det ovan framförda att fastställande av faderskap och arvsrätt är knutna till varandra. I samband med att faderskapet fastställs är det inte möjligt att begränsa arvsrätten. I den lagstiftning som ska tillämpas på detta fall har det inte funnits någon uttrycklig bestämmelse som skulle begränsa arvsrätten. Däremot har Europadomstolen i sin rättspraxis betonat likabehandlingen av barn födda utom och inom äktenskapet. Särbehandlingen av ett barn fött utom äktenskapet har granskats i skenet av diskrimineringsförbudet, skyddet för privat- och familjelivet och egendomsskyddet. Skyddet för avlidnas och deras familjers berättigade förväntningar har ansetts väga mindre än kravet på likabehandling (Brauer v. Tyskland, 28.5.2009 och Fabris v. Frankrike, 7.2.2013).

De omständigheter som i detta fall talar emot arvsrätt, det vill säga arvingarnas egendomsskydd och skyddet för berättigade förväntningar samt den allmänna rättstryggheten, väger mindre än kravet på likabehandling. Det är ostridigt att barnet och fadern har haft vetskap om varandra redan före faderskapet fastställdes och även att det förekommit umgänge dem emellan, även om parterna har olika åsikter om umgängets exakta omfattning. Det finns därmed inte skäl att i detta fall göra en annan värdering av de olika intressena än vad Europadomstolen gjort i ovan nämnda rättspraxis.

Med dessa motiveringar finner hovrätten att det fastställda faderskapet i A:s fall även medför de arvsrättsliga rättigheter som normalt hör till detta rättsförhållande. Därmed har det inte framkommit orsak att ändra tingsrättens slutresultat.

Emedan B har förlorat ärendet i hovrätten åläggs han att ersätta A:s skäliga rättegångskostnader i hovrätten. Med beaktande av ärendets art och omfattning finner hovrätten att hennes skäliga rättegångskostnader motsvarar en tidsanvändning om 12 timmar. Den yrkade timdebitteringen är skälig.

Hovrättens avgörande framgår av domslutet.

Domslut

Tingsrättens domslut ändras inte.

B åläggs att ersätta A:s rättegångskostnader i hovrätten med 2.976 euro med dröjsmålsränta enligt 4 § 1 momentet i räntelagen från det att en månad förflutit från hovrättens avgörande.

B:s yrkande på ersättning för rättegångskostnader i hovrätten förkastas.

Ärendet har avgjorts av:

hovrättsrådet Marianne Salonen

hovrättsrådet Lea Rosa Pohjola

hovrättsrådet Camilla Mäkinen

föredragande vid hovrätten Rickard Grönqvist

Avgörandet är enhälligt.

Uppgifter om laga kraft:

Högsta domstolens beslut 4.10.2017: Besvärstillstånd meddelas inte

Korkeimman oikeuden päätös 4.10.2017: Ei valituslupaa