HelHO:2025:8
Hovrätten ålade ett flygbolag att betala flygpassagerarens rättegångskostnader i ett tvistemål som berörde bolagets skyldighet att betala kompensation med anledning av inställt flyg.
Flygpassagerarna hade anlitat ett ombud vars verksamhet baserade sig på principen om ingen vinst-ingen förlust. Enligt uppdragsavtalet mellan flygpassagerarna och ombudet var passagerarna således inte skyldiga att betala för ombudets tjänster innan passagerarnas krav hade drivits in. När passagerarnas krav hade drivits in var deras betalningsskyldighet begränsad till en procentuell andel av det indrivna beloppet. Trots att flygpassagerarna hade vunnit huvudsaken i tingsrätten hade tingsrätten förkastat deras rättegångskostnadsyrkande på den grunden att passagerarna med beaktande av avtalet mellan dem och ombudet inte hade orsakats sådana rättegångskostnader som flygbolaget kunde åläggas att ersätta. Hovrätten ansåg däremot att de kostnader som med anledning av målet hade orsakats ombudet samtidigt hade orsakats passagerarna. Dessa kostnader var därmed sådana rättegångskostnader som avses i 21 kap. 8 § i rättegångsbalken och som flygbolaget som förlorande part skulle åläggas att ersätta. I sitt avgörande tog hovrätten också ställning till de yrkade rättegångskostnadernas skälighet.
Hovioikeus velvoitti lentoyhtiön korvamaan lentomatkustajien oikeudenkäyntikulut riita-asiassa, joka koski yhtiön velvollisuutta maksaa korvauksia peruuntuneesta lennosta.
Lentomatkustajat olivat käyttäneet asiamiestä, jonka toiminta perustui ei voittoa-ei tappiota periaatteeseen. Lentomatkustajien ja asiamiehen välillä solmitun toimeksiantosopimuksen mukaan matkustajat eivät siten olleet velvollisia maksamaan asiamiehen palveluista ennen kuin matkustajien korvausvaatimus oli onnistuneesti peritty. Kun matkustajien korvausvaatimus oli onnistuneesti peritty, heidän maksuvelvollisuutensa oli rajoitettu prosentuaaliseen osuuteen peritystä määrästä. Vaikka lentomatkustajat olivat voittaneet pääasian käräjäoikeudessa, käräjäoikeus oli hylännyt heidän oikeudenkäyntikuluvaatimuksensa sillä perusteella, ettei matkustajille heidän ja asiamiehen välinen sopimus huomioon ottaen ollut aiheutunut sellaisia oikeudenkäyntikuluja, jotka lentoyhtiö olisi voitu velvoittaa korvaamaan. Hovioikeus katsoi puolestaan, että asiamiehelle asiassa aiheutuneet kulut samalla olivat aiheutuneet matkustajille. Nämä kulut olivat siten sellaisia oikeudenkäymiskaaren 21 luvun 8 §:ssä tarkoitettuja oikeudenkäyntikuluja, jotka lentoyhtiö hävinneenä osapuolena oli velvoitettava korvaamaan. Ratkaisussaan hovioikeus otti kantaa myös vaadittujen oikeudenkäyntikulujen kohtuullisuuteen.
ÖSTRA NYLANDS TINGSRÄTTS DOM 13.3.2024 NR 1015 9196
Ärende L 748/2022/540
Redogörelse för ärendet
Kärandena har yrkat ekonomisk kompensation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91.
- - -
Käromål
Yrkanden
Kärandena A och B har yrkat bland annat att svarande åläggs ersätta till kärandena
- - -
- rättegångsavgiften 530 euro, och
- kärandenas rättegångskostnader 5.000 euro
Grunder
- - -
Kärandenas ombud hade gett juridisk rådgivning till sin huvudman och fakturan inkluderade utredning av faktiska omständigheter, förberedelser inför rättegången, upprättande av stämningsansökan och fullmakter, juridisk rådgivning till klienten, advokatens arvode, upprättande av utlåtande och inhämtande och behandling av bevisning. Den totala summan var skälig samt timarvodet inom gränserna för högsta taxan i Finland.
- - -
Svar
Yrkanden
- - -
Svarande X Ltd har bestridit kärandenas rättegångskostnader.
- - -
Grunder
- - -
Kärandena hade inte presenterat någon form av bevis för de påstådda kostnaderna, som är oskäliga. Enligt god advokatsed ska beloppet vara skäligt. Det var oklart vad åtgärden ombudsarvode avsåg. Av kärandenas faktura framgick inte till vem fakturan var riktad, när den ska betalas eller med vilken referens eller om det var frågan om en verklig faktura. Kärandena kunde inte ha lagt ner flera timmar på stämningsansökan, eftersom den liksom målet var så enkel. Stämningsansökan var uppgjord enligt kärandenas ombuds standardutförande där de enda för fallet unika uppgifterna var uppgifterna om kärandenas bokning och yrkandena.
Enligt Y:s villkor debiteras kärandena inte 5.000 euro i rättegångskostnader. Y:s verksamhet bygger på principen ingen vinst-ingen betalning. Passagerare som anlitar Y behöver inte betala för deras tjänster innan kravet drivits in. När kravet drivits in uppgår Y:s rättegångsarvode till 15 % av det indrivna beloppet. Kärandenas faktiska rättegångskostnader enligt ombudets prislista kommer så-ledes som mest uppgå till 98,703 euro. Eftersom kärandenas kostnader aldrig överstiger 15 % av det totala yrkade kapitalbeloppet, var kärandenas yrkande på rättegångskostnader inte verkligt och direkt oskäligt och kärandena var inte berättigade till ersättningen av svarande.
- - -
Tingsrättens avgörande
- - -
Rättegångskostnaderna
Enligt 21 kapitlet 1 § i rättegångsbalken är den part som förlorar målet skyldig att ersätta alla motpartens skäliga rättegångskostnader som föranletts av nödvändiga åtgärder, om inte något annat bestäms i lag.
- - -
Enligt kapitlets 8 § är ersättningsbara rättegångskostnader kostnaderna för förberedande av rättegången och för utförande av talan vid domstolen samt för ombudets eller biträdets arvode.
- - -
Svarande har förlorat målet och enligt huvudregeln i rättegångsbalken ska den förlorande parten ersätta motpartens alla skäliga rättegångskostnader som föranletts av nödvändiga åtgärder och ersättningsbara rättegångskostnader är kostnaderna för förberedande av rättegången och för utförande av talan vid domstolen samt för ombudets eller biträdets arvode. Kärandena har inkommit med en faktura över rättegångskostnader på 5.000 euro. Kärandena har sagt att den totala yrkade summan var skälig samt timarvodet inom gränserna för högsta taxan i Finland. Svarande har lyft fram att de av kärandena yrkade rättegångskostnaderna inte är verkliga och inte heller skäliga eftersom kärandena inte debiteras de yrkade kostnaderna av sitt ombud enligt villkoren mellan dem, utan endast högst 15 % av det indrivna kapitalbeloppet, vilket kärandenas rättegångskostnader aldrig överstiger. Kärandena var enligt svarande därför inte berättigade till ersättning av svarande för de yrkade rättegångskostnaderna.
Som stöd för sitt påstående har svarande åberopat Y:s prislista, från sidan Y.fi. Tingsrätten konstaterar att Y är kärandenas ombud. På bilden står som rubrikfrågan Vad kostar det att använda Y, och under rubriken sägs att Y fungerar med no cure, no pay -principen. Vidare sägs att ifall Y lyckas få ersättning av flygbolaget, tar de en avgift för sitt arbete som är högst 30 % av det erhållna ersättningsbeloppet. I beviset sägs att om fallet måste avgöras vid domstol, debiterar Y från den erhållna ersättningen dessutom högst 15 % som rättegångsavgift, eftersom ärendet då kräver extra arbete av deras egen juridiska avdelning eller utomstående advokater. Det sägs även att för kunden är det helt riskfritt att använda Y, eftersom Y inte debiterar arvode eller andra avgifter, om de inte får in ersättning, oberoende av om fallet behandlats vid domstol eller inte.
Tingsrätten konstaterar att i det här fallet blir det ur svarandes skriftliga bevis (S1) utrett att det mellan kärandena och deras ombud finns ett avtal om debitering av rättegångskostnader som baserar sig på ersättning enligt en procentuell andel av det erhållna ersättningsbeloppet. Kärandenas yrkande på rättegångskostnader av svaranden motsvarar inte en procentuell andel av den erhållna ersättningen. Det har inte visats att kärandena utöver denna procentandel är ansvarig gentemot ombudet för de rättegångskostnader som eventuellt uppkommit för ombudet av drivandet av ärendet. Kärandena har alltså inte orsakats de rättegångskostnader, för vilka har yrkats ersättning av svarande.
Eftersom det inte visats att kärandena är ansvariga för de för ombudet eventuellt uppkomna rättegångskostnaderna, är det inte i detta fall heller frågan om en situation där en part i första hand är ansvarig för kostnaderna, men någon annan betalar för dem på basen av ett annat avtal.
Endast en part i ärendet kan få ersättning för sina rättegångskostnader eller åläggas att ersätta motpartens kostnader. I detta fall är inte Y en part i ärendet, utan endast kärandenas ombud. Som ovan konstaterats har kärandena inte orsakats de yrkade rättegångskostnaderna. Helsingfors hovrätt har i domarna 8.2.2022 nr 157 i ärendet S 20/500 och 9.10.2019 nr 1250 i ärendet S 18/1666 konstaterat i liknande fall att ersättning för rättegångskostnader inte ska dömas ut. Kärandena har inte yrkat på ersättning för den procentandel som de eventuellt debiteras av sitt ombud och det är inte heller klart hur stor ersättningen i ärendet är, eftersom det ur bevisningen framkommer att ersättningen är högst en viss procentandel. Kärandenas yrkande på ersättning för rättegångskostnader inklusive rättegångsavgiften förkastas.
Domslut
- - -
Alla yrkanden på rättegångskostnader inklusive ersättningen för rättegångsavgiften förkastas.
Ärendet har avgjorts i tingsrätten av tingsdomare Pia Ranki.
HELSINGFORS HOVRÄTTS DOM 4.4.2025 NR 300
Ärendets handläggning i hovrätten
A och B har 12.8.2024 beviljats tillstånd till fortsatt handläggning.
Hovrättens president har 12.9.2024 med stöd av 2 kap. 8 a § i rättegångsbalken hänskjutit ärendet till förstärkt sammanträde för behandling.
Besvär
A och B har yrkat att X Ltd åläggs att ersätta deras rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten med 5.625 euro jämte ränta samt rättegångsavgiften i tingsrätten om 530 euro.
A och B hade ingått ett avtal med bolaget Y. Enligt avtalet debiterades A och B för Y:s tjänster om indrivningen av deras fordran lyckades. Om indrivningen av A:s och B:s fordran inte lyckades hade Y däremot inte rätt att kräva ersättning för sina tjänster av dem. Huruvida A och B fakturerades för andra kostnader som var relaterade till indrivningen av deras fordran saknade betydelse när man bedömde om de av motparten var berättigade till ersättning för sina rättegångskostnader. Avgörande för prövningen var om de åtgärder som Y hade vidtagit som A:s och B:s ombud kunde anses ha varit nödvändiga och skäliga i det aktuella målet.
- - -
Bemötande
X Ltd har yrkat att besvären förkastas samt att A och B åläggs att ersätta X Ltd:s rättegångskostnader i hovrätten med 1.451 euro jämte ränta. - - -
A och B var inte berättigade till ersättning av de yrkade rättegångskostnaderna eftersom de inte hade visat att de hade orsakats dem. Bevisbördan åvilade till denna del A och B.
Y:s verksamhet baserade sig på principen om ingen vinst-ingen betalning som innebar att den som anlitade Y:s tjänster inte var skyldig att betala för tjänsterna innan ett krav hade drivits in. När ett krav hade drivits in uppgick Y:s rättegångsarvode enligt bolagets prislista till 15 procent av det indrivna beloppet. A:s och B:s kostnader för rättegången kom därför i verkligheten aldrig att uppgå till det yrkade beloppet om 5.625 euro och de skulle göra en vinst på kostnaderna om annat skulle anses. - - -
Hovrättens avgörande
- - -
Bakgrund, frågeställning och tillämpliga stadganden
I huvudsaken har det varit fråga om X Ltd i egenskap av lufttrafikföretag och i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning nr 261/2004 varit skyldigt att betala kompensation till A och B med anledning av att de hade varit passagerare på en flygning som hade utförts av X Ltd och som hade ställts in.
Det är ostridigt att A och B har vunnit huvudsaken i tingsrätten och att Y har fungerat som deras ombud i rättegången där. I hovrätten är det frågan om A och B i målet har orsakats sådana rättegångskostnader som X Ltd ska åläggas att ersätta. - - -
Frågan i hovrätten ska avgöras utgående från 21 kap. 1 § och 8 § i rättegångsbalken. Hovrätten hänvisar angående en redogörelse av dessa stadganden till tingsrättens dom. Som tillägg konstaterar hovrätten att den rättegångsavgift som den som i ett tvistemål har inlett saken eller den som har trätt i hans eller hennes ställe är betalningsskyldig för enligt 6 § 1 mom. i lagen om domstolsavgifter, inräknas i rättegångskostnaderna (RP 191/1993 rd s. 15) och omfattas av 21 kap. 8 § i rättegångsbalken.
Bedömning
X Ltd har bestridit sin ersättningsskyldighet på den grunden att A och B inte har visat att de har orsakats verkliga rättegångskostnader. Som stöd för sitt bestridande har X Ltd åberopat Y:s prislista. Bevisets innehåll har redogjorts i tingsrättens dom. Så som tingsrätten har konstaterat visar beviset att A:s och B:s ersättningsskyldighet i förhållande till Y har begränsats till en procentuell andel av den kompensation som Y eventuellt lyckas driva in av X Ltd.
A och B har i sin tur framfört att det avtal som de har ingått med Y inte har betydelse med tanke på X Ltd:s skyldighet att ersätta deras rättegångskostnader i målet. A och B har motiverat sin ståndpunkt med att de har godkänt Y:s användarvillkor. Enligt användarvillkoren har A och B förbundit sig att betala debiteringar för erbjuden juridisk rådgivning.
De rättegångskostnader för vilka den vinnande parten kan få ersättning och som den förlorande parten med andra ord kan bli tvungen att ersätta åt den vinnande parten regleras i 21 kap. 8 § i rättegångsbalken. Enligt förarbetena till paragrafen skall rättegångskostnaderna till fullo motsvara kostnaderna för förberedelse av rättegången och förande av talan i domstolen samt för ombudets eller biträdets arvoden. En förutsättning är att dessa kostnader skäligen har varit nödvändiga för bevakande av partens rätt. (RP 191/1993 rd s. 15–16.)
Hovrätten konstaterar att 21 kap. 8 § i rättegångsbalken inte begränsar den förlorande partens ersättningsskyldighet enbart till sådana rättegångskostnader som den vinnande parten skulle ha varit skyldig att betala personligen. I praktiken är det inte ovanligt att någon som inte är part i ett tvistemål tar på sig ansvaret för en parts rättegångskostnader eller att en part har en skyldighet att betala enbart en del av sina rättegångskostnader. I tvistemål har en rättsskyddsförsäkring till exempel ingen inverkan på den förlorande partens skyldighet att ersätta den vinnande partens rättegångskostnader i sin helhet trots att den vinnande parten inte har en skyldighet att betala mera än försäkringens självrisk även om han förlorar målet. Samma princip gäller också i brottmål när staten åläggs att betala svarandens rättegångskostnader då ett åtal förkastas (HD 2000:123). I förvaltningsrättspraxis har också kostnaderna för den rättshjälp som ett fackförbund har erbjudit som gratis medlemsförmån till en medlem av förbundet ansetts utgöra sådana rättegångskostnader som den förlorande parten har en skyldighet att ersätta (HFD 2007:57). Hovrätten anser därmed att A:s och B:s rättegångskostnadsyrkande inte kan förkastas enbart på den grunden att de med anledning av det avtal som de har ingått med Y inte har varit skyldiga att personligen betala de yrkade rättegångskostnaderna.
Då man bedömer den förlorande partens skyldighet att ersätta den vinnande partens rättegångskostnader ska man också fästa uppmärksamhet vid de beteendestyrande och de beteendekorrigerande effekterna bakom denna vedertagna princip. Den beteendestyrande effekten syftar å ena sidan på att sporra en person som kan bli ersättningsskyldig att frivilligt uppfylla sina skyldigheter och å andra sidan på att förhindra en sådan person att väcka talan i onödan. Den beteendekorrigerande effekten syftar i sin tur på att säkerställa att en part som varit tvungen att väcka talan för att uppnå sina rättigheter skall få ersättning för sina rättegångskostnader (RP 191/1993 rd s. 3). Den förlorande partens skyldighet att ersätta den vinnande partens rättegångskostnader har med andra ord också aspekter som stärker rättsskyddet och tryggar tillgången till rättskipning (access to justice).
Slutsats
A och B har anfört ett rättegångskostnadsyrkande som till arvodets del grundar sig på de åtgärder som Y har vidtagit som ombud för dem i detta mål och i enlighet med det indrivningsuppdrag som de har givit till Y. Hovrätten anser att de kostnader som har orsakats Y i egenskap av A:s och B:s ombud samtidigt utgör sådana A:s och B:s rättegångskostnader som avses i 21 kap. 8 § i rättegångsbalken och som X Ltd som förlorande part ska åläggas att ersätta i enlighet med 21 kap. 1 § i samma lag. Hur kostnaderna slutligen fördelas mellan A och B å ena sidan samt Y å andra sidan enligt det avtal som de har ingått har på ovannämnda grunder inte betydelse då man bedömer om A och B har orsakats rättegångskostnader som X Ltd ska åläggas att ersätta. A:s och B:s kostnadsyrkande grundar sig till rättegångsavgiftens del i sin tur på den avgift som ska inräknas i deras rättegångskostnader och som X Ltd därmed också ska åläggas att ersätta. - - -
- - -
[Motiveringar om arvodets skälighet och åtgärdernas nödvändighet publiceras inte här.]
Sammanfattning
Hovrätten anser att X Ltd ska åläggas att ersätta A:s och B:s av hovrätten skäligt bedömda rättegångskostnader i tingsrätten med 2.280 euro inklusive rättegångsavgiften om 530 euro. Till denna del ska tingsrättens dom därmed ändras. - - -
Domslut
Ändringar i tingsrättens dom:
X Ltd åläggs att ersätta A:s och B:s rättegångskostnader i tingsrätten med 2.280 euro.
- - -
Ärendet har avgjorts av:
hovrättens president Asko Välimaa
hovrättsrådet Terhi Mattila
hovrättsrådet Pia Sandvik
hovrättsrådet Mirja-Leena Nurmi
hovrättsrådet Malla Sunell
hovrättsrådet Tom Laitinen
hovrättsrådet Fanny Pihlström
Föredragande:
föredragande vid hovrätten Juuso Ouli
föredragande vid hovrätten Emmiina Salmela
Avgörandet är enhälligt.
Avgörandet har vunnit laga kraft.