Helsingin HAO 17.10.2025 6532/2025

I målet skulle förvaltningsdomstolen avgöra om kommunen hade kunnat använda moderfastighetsprincipen i sin prövning av undantagslov efter att bygglagen trädde i kraft.

Förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt avgörande att moderfastighetsprincipen ursprungligen har utvecklats genom praxis för strandbyggande, och varken markanvändnings- och bygglagen (132/1999) eller byggnadslagen (370/1958) känner till den. Det har inte funnits regler men inte heller ett förbjud om användning av dimensioneringsprinciper, såsom moderfastighetsprincipen, i lagen. Den nya bygglagen innehåller inte heller förbjud eller anvisningar om användningen av dimensioneringsprinciper.

Förvaltningsdomstolen konstaterade ytterligare att på basis av rättspraxis kan moderfastighetsprincipen ha kunnat tillämpats som ett verktyg för att säkerställa likabehandling av markägare i ärenden som gäller bland annat undantag. Förvaltningsdomstolen ansåg att eftersom rättsläget inte hade förändrats sedan bygglagens ikraftträdande när det gäller dimensioneringsprinciper, hade planläggningsnämnden, om den så önskat, kunnat använda moderfastighetsprincipen som en av grunderna för bedömningen av om villkoren för att godkänna ansökan om undantagslov är uppfyllda.

Det skulle dock ha beaktats att moderfastighetsberäkningen och den beräknade byggrätten som erhållits, inte enligt fast rättspraxis hade en sådan rättsligt bindande betydelse för beslutsfattandet att ett negativt eller positivt tillståndsbeslut skulle kunna ha grundat sig enbart eller huvudsakligen på moderfastighetsprincipen. Oberoende av vilken dimensioneringsprincip som hade använts skulle det vid prövningen av ett undantagslov också ha beaktats att ett beslut om undantagslov inte kunde användas för att möjliggöra byggande som var så effektivt att andra markägare inte hade kunnat anvisas motsvarande byggmöjligheter i planen.

Planläggningsnämnden hade grundat det positiva undantagslovet enbart på att fastigheten som styckats år 1973 enligt moderfastighetsprincipen hade en beräknad byggplats. Förvaltningsdomstolen konstaterade att enbart den omständigheten att fastigheten hade styckats av vid en viss tidpunkt medförde inte att den slutsatsen skulle ha kunnat dras att moderfastigheten hade en beräknad byggplats kvar. Från ovan nämnda utgångspunkter och med hänsyn till den byggnation som redan hade ägt rum på moderfastigheten och i dess omgivning, konstaterade förvaltningsdomstolen att godkännandet av ansökan som gällde byggande av fritidsbyggnad samt ekonomibyggnad skulle ha förorsakat olägenheter med tanke på planläggning och annan reglering av områdesanvändningen. Således upphävde förvaltningsdomstolen planläggningsnämndens beslut och avslog ansökan om undantagslov.

Käännös suomeksi:

Hallinto-oikeuden ratkaistavana asiassa oli, oliko kunta voinut käyttää poikkeamislupaharkinnassaan emätilaperiaatetta rakentamislain voimaantulon jälkeen.

Hallinto-oikeus totesi ratkaisussaan, että emätilaperiaate on kehittynyt alun perin rantarakentamista koskevan oikeuskäytännön kautta, eikä siitä ole säädetty maankäyttö- ja rakennuslaissa (132/1999) eikä rakennuslaissa (370/1958). Laissa ei ole ollut säännöksiä mitoitusperiaatteiden, kuten emätilaperiaatteen, käyttämisestä, mutta sen käyttämistä ei ole toisaalta kiellettykään. Myöskään uudessa rakentamislaissa ei ole mitoitusperiaatteiden käyttämistä koskevia kieltoja eikä määräyksiä.

Hallinto-oikeus totesi lisäksi, että emätilaperiaatetta on voitu oikeuskäytännön perusteella soveltaa keinona varmistaa maanomistajien tasapuolinen kohtelu muun muassa poikkeamista koskevissa asioissa. Hallinto-oikeus katsoi, että koska mitoitusperiaatteita koskeva oikeustila ei ollut muuttunut rakentamislain voimaantulon jälkeen, kaavoituslautakunta oli niin halutessaan voinut käyttää emätilaperiaatetta yhtenä perusteena arvioidessaan poikkeamislupahakemuksen hyväksymisedellytysten täyttymistä.

Tällöin oli kuitenkin otettava huomioon, että emätilalaskelmalla ja siinä saadulla laskennallisella rakennusoikeudella ei ollut vakiintuneen oikeuskäytännön mukaan päätöksenteossa sellaista oikeudellisesti sitovaa merkitystä, että kielteinen tai myönteinen lupapäätös olisi voinut yksinomaan tai pääasiallisesti perustua emätilaperiaatteeseen. Käytetystä mitoitusperiaatteesta riippumatta poikkeamislupaharkinnassa olisi pitänyt ottaa huomioon myös, että poikkeamislupapäätöksin ei voida sallia niin tehokasta rakentamista, että muille maanomistajille ei voitaisi kaavassa osoittaa vastaavia rakentamismahdollisuuksia.

Kaavoituslautakunnan myönteinen poikkeamislupapäätös oli perustunut yksinomaan siihen, että vuonna 1973 lohkotulla kiinteistöllä oli emätilaperiaatteen mukainen laskennallinen rakennuspaikka. Hallinto-oikeus totesi, ettei pelkästään sen perusteella, että kiinteistö oli lohkottu tiettynä ajankohtana, ole voitu tehdä johtopäätöstä, että emätilalla oli jäljellä laskennallinen rakennuspaikka. Edellä mainituista lähtökohdista sekä emätilalla ja sen ympäristössä jo tapahtunut rakentaminen huomioon ottaen hallinto-oikeus totesi, että vapaa-ajan asunnon ja talousrakennuksen rakentamista koskevan hakemuksen hyväksymisestä olisi aiheutunut haittaa kaavoitukselle ja alueiden käytön muulle järjestämiselle. Näin ollen hallinto-oikeus kumosi kaavoituslautakunnan päätöksen ja hylkäsi poikkeamislupahakemuksen.

Bygglagen 57 § 1 och 2 mom.
Lagen om områdesanvändning 72 § 1 mom. och 73 §
Finlands grundlag 6 §

Rakentamislaki 57 § 1 ja 2 mom
Alueidenkäyttölaki 72 § 1 mom ja 73 §
Perustuslaki 6 §

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Petteri Leppikorpi, Joonas Ahtonen (g) och Paula Kovari.

Ärendet har föredragits av Paula Kovari.

Ei lainvoimainen